Historien om varför och när ukulelen haft sin stämning låter lite olika beroende på vem man får höra den av.
Väldigt många menar att den ena stämningen är rätt och den andra fel och så påverkar det historien som berättas. Själv menar jag att det inte finns något rätt och fel. Däremot har de olika stämningarna sina platser och situationer där de passar olika bra.
För att förstå hur saker hänger ihop måste man veta något om ukulelens historia.
Här följer en extremt kortfattad och förenklad version.
Ukulelen föddes på Hawaii precis i början på 1900-talet. Portugisiska sjömän och kolonisatörer hade med sig ett portugisiskt instrument dit som heter cavaquinho.
Kungen av Hawaii blev helt såld på det lilla instrumentet och beslöt att det skulle bli Hawaiis national-instrument. Så var ukulelen född.
Ukulelen fanns troligtvis redan från start i olika utföranden och storlekar, på samma sätt som cavaquinhon. Men sopranstorleken var den allra vanligaste. Det var också den som exporterades tillbaka till fastlandet, både till USA och till Europa.
Det var vid exporten det hände spännande saker. I USA där man också hade nära kontakt med Hawaii experimenterade man vidare med storlekarna och därmed också hur man stämde ukulelen. Fram till 60-talet var sopranukulelen vanligast men tenor-ukulelen och senare konsert-ukulelen levde sida vid sida. Sopraner stämdes i sk d-stämning och tenorer i sk c-stämning. Helt enkelt för att olika stränglängder mår bäst i olika stämningar. Ju längre stränglängd (mensur) ju lägre stämning.
USA:s kursböcker i ukulele var som regel för d-stämning och sopranukuleler.
Men på 60-talet övergick man till c-stämning i kurslitteratur oavsett ukulele-storlek. Exakt varför tror jag inte det är någon som vet. Det kan bland annat vara för att konsert- och tenor-ukuleler blev vanligare, det kan ha varit för att c-stämning är lättare att skriva noter för. Eller kanske en kombination.
Resultatet är i alla fall att d-stämning är så gott som bortglömt i USA nu för tiden. Idag stämmer man sopran, konsert och tenor på samma sätt. I C.
Europa fick ett nytt instrument, sopran-ukulelen och detta förvaltade man på bästa sätt. Det här var ju långt innan Internet, mail och YouTube. Världen var mycket större på den tiden. Det fanns säkert en och annan europe som visste vad amerikanarna höll på med men dom tillhörde undantaget. I Europa skrevs kursböcker för d-stämning. Det skulle dröja ett bra tag innan c-stämning kom på tal.
Det har skett mycket de senaste 20-30 åren ur ett nordiskt perspektiv. Mycket beror på tillfälligheter. För att vara väldigt, väldigt generell så har Sverige inspirerats mycket av Tyskland och närliggande länder då det gäller musik de senaste 100 åren. Även om ukulelen aldrig varit speciellt stor i dessa länder så är det lätt att tänka sig att den hållits i samma konservativa händer som många andra instrument. Experimenterande från USA har inte varit så intressant.
Därmed har ukulelen hållits d-stämd i Sverige. Både av artister, pedagoger och i kurslitteratur.
Jag kan anses ha varit rätt aktiv i ukulelemiljön i Sverige under många år. Det dröjde länge innan jag ens visste att det fanns något som hette c-stämning.
Norge, för att vara lika extremt generell, har inspirerats mer av England och USA de senaste 100 åren då det gäller musik. England är i sin tur ett mer globalt präglat land. Därmed ligger det nära till hands att tro att ukuleler förekom i olika storlekar och stämningar i högre grad där. Något som i sin tur gjort att c-stämning på en bredare front introducerades mycket tidigare i Norge än i Sverige.
Norska kursböcker har fram tills nu också behandlat d-stämning. Men i och med att många lär sig och inspireras via Internet idag så är också c-stämningen det första och ibland det enda som många norrmän kommer i kontakt med.
